De senaste månaderna har jag varit min egen fiende. På ett sånt sätt som bara jag kan vara, mot mig själv. Tankarna flyger iväg om allt eller inget. Små ting blir stora ting. Framtiden ska se ljus ut, tänker jag. Men sen blir jag stressad över att prestera maximalt i allt jag tar mig an.

Och jag vet, ibland ställer jag höga krav på mig själv men hur ska man annars utvecklas? Jag står ständigt i balansgång mellan för mycket eller för lite. Glöden inom mig ska aldrig slockna. Mitt motto.

Känner igen ett mönster. När säsonger skiftar och framtidsplaner sätts i verket blir jag såhär ;P

Deep stuff..

//